måndag 15 september 2008

I början är det alltid vinter.

Photobucket

Jag kan sakna det här. Den här utsikten. Den var alltid annorlunda. Och bergen där bakom som
man inte ser på denna bild, men de finns där och de är täckta av skog och tar över ens liv till slut och gör en kanske lite tokig. Det finns bävrar bland dessa berg. Bävrar och vargar.

På gatan vi ser på denna bild åkte en gång en liten tant förbi. Fyra alkoholistgubbar, stupfulla gick gatan fram och ställde sig på var sin sida om hennes bil och stoppade den. Sedan brölade de, satte bilen i gungning och gjorde obscena grimascher åt den stackars lilla tanten som försökte gömma sig bakom ratten. Och allt detta såg jag, från första parkett. Jag har sett misshandel och nazister från detta fönster. I huset mittemot som antagligen är rivet nu hölls en militärövning. Skumma typer i fancy shoes stod ute mitt i natten och väntade på tjacket. En mörkhyad transvestit i blågul svergiekeps brukade cykla förbi med ett fridfullt leende på läpparna, ibland iförd en stor svart och krullig peruk.
Och bakom allt, skogen.

Ja, så var det.

Ett år såg jag ut över allt detta och nu kan jag sakna det. Jag tror att det på något konstigt sätt gjorde mig gott.

1 kommentar:

Stef sa...

Jag saknar det varje dag.