tisdag 29 juni 2010

Elden


Så sov du här inatt.
De hade spärrat av vid elden och alla runt i kring
var kanske på väg ut eller hem
men vi satt kvar och hörde
på de andra sorgliga satarnas miserabla glädje
och månen var över träden de raka
som korridorer bort mot själslig avgrund.

Och vi reste oss för vakterna kom.

Vägen hem kantades av brinnande soptunnor
och den blonda såg bittert på sin älskade
förlorad i förfallets ljuva sötma

De satt på mitt golv och åt godis, de slagna

De proppade i sig
och väntade inte på svar utan
lät sina vattenfyllda ord blöta ned väggarna
och kläderna
och den mat vi skulle äta
och till slut bad jag dem att gå
men du stannade kvar

och jag vet att jag är det säkra kortet
och jag vet att de andra är mer spännande
men jag sög in din doft
och höll dig hårt
och var noga med att inte blinka
för vad kan inte gå förlorat i ett ögonblick?

Jag andades in dig

När vi vaknade var solen i mig
och du satt där på soffan
och kaffebryggaren lät uråldrigt kaffe silas genom sig
och jag som inte ens dricker kaffe när jag är själv.

Dagen och arbetet
Vi är så nära men så omöjligt långt borta
Den enda gången jag skrattar är när du gör bort dig
Den enda gången jag är vänlig är när du är svag
De andra
De finns inte längre
Deras patetiska liv och deras skrattretande längtan
Jag tycker synd om dem
Jag skalar av dem som lagren på ett salladshuvud
och finner mask efter mask
På den yttersta dagen kommer de stå där och flina
Flina åt mig som sitter kvar
och du som gick vidare
och det är en paralyserande tanke, den tanken

Istället gör vi såhär:

Du tar min hand
och leder mig
och jag står bakom dig
och skyddar dig.
Tyvärr är vi båda armlösa
och du skulle aldrig göra det
Ta min hand
Jag antar att det är upp till mig att fånga dig
men jag är inte en sån som fångar.

Istället ska jag vänta
När jag väntat ska jag gråta
När jag gråtit ska jag sova
När sömnen lakat ur mig ska jag vandra
När jag vandrat ska jag falla
När jag fallit ska jag läka
När jag läkt står du förhoppningsvis där igen
och vi kan åter gå på linor av stål tillsammans

Vi möts igen på andra sidan

Men detta är egentligen bara fantasier
Egentligen är väl solen i mig
och när vi kysstes farväl ville jag följa med dig upp
och jag ska längta efter dig inatt
och imorgon när jag ser dig ska jag le mot dig
och dina läppar som svalkar min feber så ofta nuförtiden

söndag 27 juni 2010

Tysken





lördag 26 juni 2010

Dagen


fredag 25 juni 2010

Drömmen






torsdag 24 juni 2010

Glöm

Få mig att glömma dig nu på en gång
Svara inte på mitt mail
Uppmuntra mig inte till att se dig igen
Jag vill inte att du säger att du vill att jag ska följa med dig till XXXX
och jag vill absolut aldrig igen smaka dina mjuka mjuka läppar

Glöm bara bort mig, snälla du

Glöm att vi träffades hos XXXXXXX
och glöm att vi drack te och pratade i tre timmar
och glöm att jag var helt lycklig efteråt
och glöm att jag kom försent sedan, till arbetet
och glöm att jag och du bestämde att vi skulle ses igen
och glöm att jag tyckte att du var nästan himmelskt vacker
och glöm att vi låg i parken vid XXXXXXvägen
och glöm att jag läste högt ur serieböcker för dig när vi satt i min soffa tätt intill
och glöm att vi kysstes
och glöm att vi drack te
och glöm att jag blev knäpp för att jag inte hade ätit
och glöm att vi köpte pizza mitt i natten
och glöm att pizzabagaren lurades med mig
och glöm att vi åt den hemma hos mig
och glöm att efter det började vi knulla
och glöm att du har de vackraste ögonen
och glöm att du pratar så vackert
och glöm att vi läste i "Var är min syster?"
och glöm att vi somnade i varandras armar
och glöm för all del att vi åt frukost nästan nakna
och glöm att vi aldrig riktigt sa hejdå

glöm mig
glöm mig
för då kanske jag kan glömma dig

P.S.

Glöm att skjortan som du lånade fortfarande hänger kvar i badrummet
och glöm att jag har kollat min mail några gånger för mycket ikväll
och glöm att jag känner att jag inte borde avslutat med "take care" för det låter så kallt och trist
och glöm att jag känner den där längtan igen
och glöm det
bara glöm det


D.S.

050509

Nu vill jag bara skriva

Om regnet som alltid faller från mina fingrar
och mina förtorkade små ögon
och mina skrumpna små tår som kniper
om mitt stelnade lilla lakan
och min ihopsnörda lilla magsäck som skriker
efter frystorkad liten mat

onsdag 23 juni 2010

Valfisken


Den stormiga havsytan låg som en dånande matta över oceanen och de täta blixtarna i skyn försökte förgäves lysa upp det bottenlösa mörkret.

Valfisken registrerade åskmullret och gled långsamt högre upp mot ytan. Hon älskade såna här nätter. Hon brukade kasta sig upp mot himlen och låta det piskande regnet och den vinande vinden blästra hennes anemonbeströdda kropp.

Hon hade simmat länge, kunde oceanerna utan och innan. Deras hemligheter var också hennes. Hon visste platser som de långarmade fingrande små aporna med sina dykklockor och fångstarmar aldrig kunnat drömma om. Hon hade simmat med svärmar av manetdjur i vilka hon var liten som en makrill i jämförelse och njutit av deras humoristiska ljusspel, som tysta ironiska skratt i den nattsvarta avgrunden. Hon hade sovit i skuggan av moderkoraller och låtit ortoceratiter plocka ren hennes algbevuxna undersida. Hon hade sett vithajar dansa och bevittnat ekosystem dö ut och födas på nytt.

Och hon hade sjungit. Hennes sånger hade färdats över oerhörda avstånd och ekat ut över undervattenskanyoner som vida överträffade de små dalar som erosionen nyst fram på de små plättar av jord som de långarmade fingrande små aporna kallade för kontinenter. Ibland hade hon plötsligt stannat till och trott att hon fått svar, men snart hade hon insett att sången hon hört var hennes egen, förvriden efter ett varv runt jordklotet. I hennes ögon fanns inga tårar, ty vad är tårar i ett hav? Istället fanns där en sorg som fyllde hennes gigantiska kropp med en kolsvart längtan.

Hon var inte gammal enligt valfiskars mått, men hade ändå sett både långskepp och djonker, fullriggare och klipperskepp segla sin sista färd mot oceanens bädd. Nyfiket hade hon sett ljuset släckas i de långarmade fingrande små apornas ögon. Hon kunde inte riktigt koppla sambandet och förstod inte riktigt varför de envisades med att sjunka. Hon brydde sig heller inte särskilt mycket om det. Det var sånt som hände med jämna mellanrum.

Hennes längtan hade ingenting med dessa varelser att göra. Den var av rent köttslig art. En gång i tiden hade hon haft gott om partners. Närhelst hon önskat hade hon blivit uppfylld av de trånande hannarna och de hade lekt tillsammans bland regnbågsfärgad korall. Men det var länge sen. En efter en hade de försvunnit för henne. Vissa i ett moln av blod, andras välkända sång hade plötsligt bara upphört. De oändliga oceanerna var fulla av liv, men inget av dem kunde skänka valfisken det hon helst av allt ville ha och hon hade börjat känna sig som en främling.

Kort sagt: hon var en ensam val.