Valfisken

Den stormiga havsytan låg som en dånande matta över oceanen och de täta blixtarna i skyn försökte förgäves lysa upp det bottenlösa mörkret.

Valfisken registrerade åskmullret och gled långsamt högre upp mot ytan. Hon älskade såna här nätter. Hon brukade kasta sig upp mot himlen och låta det piskande regnet och den vinande vinden blästra hennes anemonbeströdda kropp.

Hon hade simmat länge, kunde oceanerna utan och innan. Deras hemligheter var också hennes. Hon visste platser som de långarmade fingrande små aporna med sina dykklockor och fångstarmar aldrig kunnat drömma om. Hon hade simmat med svärmar av manetdjur i vilka hon var liten som en makrill i jämförelse och njutit av deras humoristiska ljusspel, som tysta ironiska skratt i den nattsvarta avgrunden. Hon hade sovit i skuggan av moderkoraller och låtit ortoceratiter plocka ren hennes algbevuxna undersida. Hon hade sett vithajar dansa och bevittnat ekosystem dö ut och födas på nytt.

Och hon hade sjungit. Hennes sånger hade färdats över oerhörda avstånd och ekat ut över undervattenskanyoner som vida överträffade de små dalar som erosionen nyst fram på de små plättar av jord som de långarmade fingrande små aporna kallade för kontinenter. Ibland hade hon plötsligt stannat till och trott att hon fått svar, men snart hade hon insett att sången hon hört var hennes egen, förvriden efter ett varv runt jordklotet. I hennes ögon fanns inga tårar, ty vad är tårar i ett hav? Istället fanns där en sorg som fyllde hennes gigantiska kropp med en kolsvart längtan.

Hon var inte gammal enligt valfiskars mått, men hade ändå sett både långskepp och djonker, fullriggare och klipperskepp segla sin sista färd mot oceanens bädd. Nyfiket hade hon sett ljuset släckas i de långarmade fingrande små apornas ögon. Hon kunde inte riktigt koppla sambandet och förstod inte riktigt varför de envisades med att sjunka. Hon brydde sig heller inte särskilt mycket om det. Det var sånt som hände med jämna mellanrum.

Hennes längtan hade ingenting med dessa varelser att göra. Den var av rent köttslig art. En gång i tiden hade hon haft gott om partners. Närhelst hon önskat hade hon blivit uppfylld av de trånande hannarna och de hade lekt tillsammans bland regnbågsfärgad korall. Men det var länge sen. En efter en hade de försvunnit för henne. Vissa i ett moln av blod, andras välkända sång hade plötsligt bara upphört. De oändliga oceanerna var fulla av liv, men inget av dem kunde skänka valfisken det hon helst av allt ville ha och hon hade börjat känna sig som en främling.

Kort sagt: hon var en ensam val.