Den 10:e februari år 1953 vandrar en myrslok in i Rävlunda socken. Den lapar lite vatten ur Älgasjön och börjar känna sig redo att göra natt. Ett ljussken fångar dess trötta öga och den finner sig snart ståendes framför tegelbruksarbetare Larssons risiga men varma torp. Ett krafs på dörren och den ligger snart ihopkurad framför kaminen hos den konfunderade Larsson.
Veckorna går och Larsson och myrsloken kommer bra överens. Han undrar naturligtvis var den kommer ifrån, men funderar inte så mycket över det. Han tycker det är trevligt med lite sällskap. Den 26 juni, på midsommardagen, ligger Larsson och snarkar i bakfyllesömn i kökssoffan.
Då kommer tre män och bankar på hans dörr. Larsson har dragit på sig skulder i kortspel och männen har kommit för att hämta in pengarna.
Larsson skriker och svär. Han har minsann inga pengar, de har han supit upp dagen innan och han tycker att det är ett herrans oskick av männen att klampa objudna in. Då tar en av männen fast i myrslokens svans. Den andra håller fast i dess långa nos medan den tredje tar Larssons trekvartsfulla brännvinsflaska och tvingar det stackars djuret att svälja allt till sista droppen.
De tre männen ger sedan Larsson en rejäl omgång och går skrattande därifrån.
Blödande vaknar Larsson med solen i ögonen och ett bultande huvud. Han får se myrsloken ligga vid hans fötter i en krampaktig ställning. Flugorna spatserar runt i en halvt intorkad uppkastning vid dess sida. Dess ögon är matta och pälsen saknar glans.
Myrsloken har dött i alkoholförgiftning.
När Larsson hämtat sig från bakfylla och huvudvärk går han ut och gräver en djup grop i vilken han lägger sin underliga vän. Han ämnar sjunga några verser ur Vargapsalm, men måste avbryta efter bara två, då tårarna gör att rösten stockar sig.
Till slut får han inte fram ett ljud utan sjunker långsamt ihop över myrslokens grav och låter sorgen färga återstoden av dagen mjukt rosaröd och till slut alldeles djupblå.
